WIRÉN

Hej alla.

Fy fan vilka dagar jag haft. Hade glömt hur ont det gör. Fy fan. Smärtan i magen, tårarna som kommer oavbrutet, hjärtat som bankar extra hårt och svetten som rinner.
Man tänker bara på de goda, goda och goda. Vilket vi förståss hade massor av. Ytligt!
Egentligen va förhållandet rent ut sagt bajs. Jag mådde bajs. Älskade honom som fan..tror jag iaf. jag har en förmåga att totalt förälska mig och ger såååå mkt kärlek till min älskade. Och på så sätt kräver jag en del tillbaka. Inte överdrivet eller så, utan normalt. D va en skum typ. Humörsväningar som fan.
Dagarna höjdpunkt för mig va kvällarna. Då hade vi våra underbasra rutiner. Inget bråk (oftast), bara massa mys med film och kärlek. Satt alltid nära, nära varann och höll hand, kramades och pussades. Utan plikter. Varje kväll.
Men asså. Är de meningen att alla andra timmar på dygnet ska vara oroliga och obekväma? Och att man varje gång kom hem skulle vara orlig på vilket humör han va på. Hade jag gjort nåt fel? Hade Liam råkat göra ngt han inte får? Har jag glömt bädda sängen? Glömt diska, eller plocka undan nåt? Nervös, nervös. Det hände att jag gjort fel (enligt honom som är småååååsaker) och jag fick stå ut med smärta i hela kroppen, tårar som sprutade, massa hot och hat. Han skulle drämma laptopen i nacken på mig (som han skrek när liam stod brevid, och då sa Liam: Du slår inte min mamma). Han har hotat mig mååånga ggr. Slagit nävar i borden där liams saker har fått bli offer. Han har kastat ut mig många ggr, då jag åkt hem till en vän eller mamma och avreagerat mig en del. Han har säkert "gjort slut 5 ggr". Kommer såväl ihåg en gång. Han hade rotat genom min väska och hittat lite pengar som jag hållt hemligt för honom. (Eftersom jag skulle spara ihop pengar till hans 30 års fest som kostade mig en hel del), och OM ni bara sett vad jag fick stå ut med den dagen. Tur inte Liam va där säger jag. Han rotade alltid i min mobil, öppnade all post, letade, letade och letade. Varje dag va jag som ett nervrak, fast jag egentligen visste jag inte gjort nåt fel.

Alltid, alltid, alltid, alltid varenda jävla fukking gång fick jag och liam göra saker själv. För han ville inte med, för det ena efter det andra va tråkigt. Trots att de handlade om te.x gocart som han tycker mkt om, men om det inte va med vännerna så ville han inte följa med. Jag jobbade varannan helg och vi lovade varann att den helgen vi va lediga tillsammans skulle vi göra ngt med lilleman. Ena dagen iaf. Men det löftet bröts rätt snabbt. Kan inte räkna på fingarna hur många ggr jag suttit på vanningen, andys lekland, vellinge blomman, bio själv med liam med mina ögon fyllda med tårar.
Aldrig nånsin gjorde han nåt med oss 2 bara. Då kan ni kanske tycka att vi ofta gjorde saker? Ja..jo. Varje gång vi gjort nåt med liam är när ngn av hans vänner tillfrågat oss. Det va hans vänner som frågade om vi ville med till skara sommarland (då dom har egna barn), så givetvis blev jag och liam tokglada när vi äntligen skulle göra nåt som familj. Givetvis hade vi jättetrevligt och mysigt. Vår kärlek till varann va ju stark. Men det är inte meningen man ska behöva bli som ett barn igen för att ens sambo vill umgås med mig och Liam.
Så ja. Allt jag och liam i stort sett gjort, har blivit på egen hand.

Sen när de kommer till bara mig och dennis. Det vill säga vår ensamma vecka. Han jobbar över varje varje varje dag. Så vi träffades typ ca 3 timmar på kvällen, och då blir det en film såklart och mys i soffan.
Jag är en aktiv kvinna med massa känslor. Romantik är en sak jag högt prioriterar.
Dennis har ALDRIG köpt så mkt som en blomma till mig.
ALDRIG frågat mig om vi ska hitta på nåt som tex bio, resturang, ta en promenad, eller va fan som helst.
ALDRIG gjort ngt för att göramig glad.
Nepp. det va ALLTID jag som fick fråga och kämpa mig fram till att vi skulle göra nåt tillsammans.
Älskling. Ska vi på bio?
Svar: Hmm, ja, vi får se. Isf välj en bra film, annars går jag inte (typ så).
Älskling. Ska vi äta en bit god mat ute?
Svar: Hmm, vi får se. Är jag hungrig så äter jag hemma, är jag inte hungrig tills du kommer hem från jobb så kanske vi kan gå. Tänker inte sitta här hemma hungrig och vänta på dig.
Älskling: Ska vi ta motorcyklen och köra en runda och kanske spela minigolf?
Svar: Hmm. Vi får se. Är nog trött sen.

Kan hålla på såhär i eeevigheter. Jag har kämpat och kämpt och kämpat för att detta förhållande ska funka och för att jag inte ska må dåligt. Men kan säga att han gjorde de svårt för mig.
Det tar inte i när jag säger att han är den tråkigaste pojkvän jag nånsin haft.

Jag gjorde väldigt mkt för honom. Jag gör saker för de jag älskar. Det tråkiga är när det inte uppskattas. Ta några exempel. Hans 30 års dag hade jag smygbjudit hem massor av hans vänner. Hade städat och lagat mat hela dagen till allihopa. Stod där i köket helt svettig och flottig och hade knappt hunnit göra vid mig. Dennis bror asnländer tidigare och dom börjar spela tvspel ist för att hjälpa till med de sista. Fick kommentaren av dennis: "Lönt och hålla på såhär länge/mycket med maten. Jag hade gärna bara besdtällt en pizza ist" Fy fan vad ont det gjorde. Låtsades gå på toa, grät som fan. Torkade tårarna och fortsatte med maten.
Ett annat exempel är liams vuxen kalas. Jag skulle bjuda på kakor. Bakade från 9 på morgon tills gästerna kom kl 15, plus 45 min till. Hade varken hunnit städa eller nåt för att allt skulle hinnas med. Hade ju liam oxå som tog en del tid och uppmärksamhet. Ja, ni kan ju gissa vad D gjorde heeeeeeeeela dagen. Spelade dataspel. Och sen hade han maga att göra sig ovänn med mig att jag inte städat, ch hur jävla onödigt de va att baka dessa kakor (jag älskar att baka och de vet han) och att jag va jobbig osv osv. Okej. Ja. Ni kan ju tänka er hur jag kände mig.
Som sagt. Gjorde såååå mkt för denna människa, och fick inget tillbax. Man blir bitter till slut.

Det värsta av allt är nog att han inte riktigt gillade min son. Han visade iaf inte nåt.
Ville alltid ha honom i säng så fort som möjligt. När liam väl va vaken satt vi o kollade på tecknat tillsammans, och dennis höll sig undan i sovrummet med sitt jävla dataspel hans databeroden lillebror trackat på honom. Så fort Liam gick och la sig så kom han fram igen.
Han lekte aldrig med liam självmant, utan liam tjatade, snälla dennis, kan vi leka kurragömma, kan vi brottas, kan vi leka med bilar. Oftast gjorde dennis vad liam frågade om, men man såg att de tog emot.
Han sa aldrig hej till Liam när han kom hem från jobb. Utan samma rutiner. Pussade och kramade mig, gick in och tvättade händerna och satte sig sedan vid datan för att spela. Påpekade några ggr, att han fan skulle hälsa på liam oxå. Efter lite mummel så kom de fram "hej liam". Han hjälpte heller aldrig till som en "styvpappa". Jag fick göra allt. Alltid jag som lagade mat, diskade, tvättade, städade och hade mig. Liam behöver min uppmärksamhet rätt mkt och det blev tjat på mamma, mamma, mamma hela tiden. Det kunde handla om en småsak som att torka honom efter ett toabesök, eller att hjälpa honom ta ner ritpennorna eller vafan som helst. Tillochmed när jag duschade fick jag göra saker. För ja. Dennis hade helt enkelt inte tid. Han spelade ju datan!! Jag har nog aldrig känt mig mer ensamstående som under vårt förhållande.
Jag levde för den kärlekn på kvällarna när liam lagt sig. Och då tog jag för mig för att klara mig ett tag.

D är en väldigt omogen 30 åring. Han umgås med en väääldigt omogen vän, som han även jobbar med. Diggar inte denna killen alls. Han är för omogen för mitt tålamod. Och en riktig stalker är han oxå. Jisses. Killarna jobbar ihop, men han fick aldrig nog av D. När dennis väl kommit hem efter övertid på jobb så vill man ju umgås. Men den här nörden till vän tillät inte riktigt de. han va sååå svartsjuk på mig och Dennis. Jag ljuger inte när jag säger att han ringde minst 3 ggr per kväll, ALLTID efter kl 22 på kvällarna. Störde oss när vi mös, kollade på film, hade sex, duschade, snackade allvar...ALLTID. Ring, ring, ring, ring, ring. Efter ca 5 månader tillsammans sa jag till D att nu får det fan räcka, börjar ju bli obehagligt. Men efter 1 år tillsammans va det alltid när telen ringde "Deeennis...det är johan", utan att ens kolla på telen. Han va sååå beroende av D. Aldrig varit med om nåt mer skrämmande. Dennis tyckte ibland att de va jobbigt, men sa att han kände sig dum att be honom sluta. Usch. Skaffa ett liv för fan tänkte jag varje gång. Stackars flickvän till honom och alltid hamna på 2.a plats.
Nej fy fan. Är såååå glad att slippa den där stalkern.

Jag kan inte sluta nu. Måste berätta om min abort och hans underbara stöd. *Nooot*
På morgonen skulle jag göra abort hemma (hade hög feber den dagen). Oturligt nog hade jag glömt abortpillerna i bilen och väckte d och frågade om hans nällt kunde hämta dom,då jag både hade feber och va psykiskt ledsen. Men nää. Vad trodde jag. Gick snällt ner och hämtade tabletterna själv. Tog som och somnade om 1 timme till. Dax att resa sig upp. Blodet foooorsade och smärtan va sjuuklig. Satt i duschen i 2 timmar. EN gång kom Dennis in. Och det va inte för att fråga hur jag mådde, utan för att påpeka att jag blött ner golvet.
Efter ca 1 timme till när jag låg och vred mig av smärta i soffan med en dennis som satt med armarna i kors och gav mig inte en blick. Han hade fullt upp att titta på tv. Barnmorskan ringde som bokat för att höra hur jag mådde. hade blött 7 bindor för mkt på en halvtimme och morfinet hjälpte inte. Blev skickade direkt till sjukhuset. Dennis körde mig in. Och när vi väl va framme så upptäckte vi att jag råkat blöda på sätet, så dennis blev irriterad och släppte av mig på pakeringen på sjukhuset och körde iväg o tvättade sätet. Så ja. Fick ta mig in på sjukhuset och skriva in mig själv med min smärta. Efter ca 1 timme dök D upp. Låtsades som ingeting.
Härligt stöd va?


Nåväl. Slutet kom rätt hastigt. Oväntat hastigt. Pang boom. Smärtan va enorm, samtidigt som jag innerst inne hoppats att denna dagen skulle komma, eftersom jag aldrig själv hade klarat av att göra de.
Pratade och pratade och pratade. Dennis hade aldirg haft en tanke att flytta med oss till lödde, som han lovat pga Liams skolplats. Han älskade mig fortfarande med kunde inte riktigt säga vad det berodde på. Jag fattade såklart. Vi är alldesles för olika.
Men inte fan kunde jag tro att han skulle träffa en annan 2 dagar efter vårt avslut. Samtidigt som jag bodde kvar.
Jodå. Här har vi den riktigt osäkra och omogna sidan av dennis. Ensamheten. Det borde jag fattat själv när han efter 2 månade fullkomligt äääääälskar mig, efter 7 år, hus och hund med en annan tjej. Jag va kär och blind.
Han betalade av alla mina skulder och bjöd mig till thailand. Det va roser och gröna skogar ska jag säga. Vi va såååå lyckliga. Helt sjukt att man kan känna så. Men de gick snabbt över. Och nerför. Men man vill inte inse de när kärleken är så stark.
Ja. Som jag sa tidigare, så grät jag av ren smärta, oro, ångest. Vad skulle hända nu? Var ska jag ta vägen? Vem ska nu älska mig? Vem ska jag nu bli omhållen om kvällarna? Ahh. paaaniken kom.
Ont, ont ont gjorde de.
Tog förnuftet tillfånga. Tog mitt pick och pack och flyttade hem till pappa i mitt gamla rum. Så nu bor vi här. Utan möbler, nånting. Dennis tog allt. Vet dock inte hur allt sånt fungerar. Han gav mig inte ens hälften av våra besparingar.
Jag blev lovad bilen tills jag hittat en ny pga jobb och Liam. Men den spinkiga lilla k*kjäveln tog sin lilla stalker och hämtade bilen nere på min gata mitt i natten typ. Utan förvarning. Jag ska nog säga att jag e glad han gjorde detta. För när jag såg honom för första gången på länge där, då jag va fylld med hat, så kände jag, fy fan. Hur i helvete har jag kunnat gråta över denna pojk? Hur han jag kunnat stå ut 1 år med denna pojk? Tömde bilen på mina ägodelar, spottade han i huvudet, gav fingret och gick där ifrån med näsan i vädret och fylld med hat, stark hat. Min pappa va minst lika arg. Han frågade den lilla rädda dennis om va tyckte han va tuff nu? Hans stalker vågade inte visa sig utan satt i sin fula bil och skämdes.
Tack vare att jag har fast jobb och ingen hyra så har jag råd med ny bil. Så imorgon ska jag tilll en bilhandlare och inskaffa min nya söta bensinsnåla bil :-)

Trots allt. Trots allt gråt, alla känslor, alla minnen, på gott och ont, så känns de relativt bra i min kropp.
Jag vet att detta är rätt som hänt, och ville gärna inte bli ovänn med D. Men eftersom han ljög mig rätt upp i fejset, så blev det såhär. Tål inte falska män. Det värsta jag vet. Så ja. Han hoppar återigen i ett nytt förhållande, och blir lika tokkär. Tills de inte är kul längre. Så kommer han hålla på i evigheter. Och därför bryr jag mig inte längre.
Tänker numera bara på mitt eget. Ute på markanden igen. Nya äventyr, nya känslor, nytt liv.
Där jag vet att den rätta för mig och liam finns där ute.
Och det värmer i mitt hjärta och veta hur underbara vänner & familj jag har.
Tack snälla allihopa för ni finns.
Älskar er så!


Jag blommar ut på nytt!