Bekännelse om min sjukdom!
Men efter en operation så kunde jag inte fortsätta på samma sätt, och jag kämpade, men gjorde ont & jag tappade stinget. Blev mer och mer sällan. Rövjobbigt. Till slut va ångesten av inte kunna träna där. Jag mådde bajs och kände att jag blev fetare och fetare (trots att jag inte blev de enligt vågen). Psyket tog över, och jag grät typ varje dag för jag hatade min kropp. Jag vet att jag inte är tjock, men jag VILL ju verkligen inte bli de. Och eftersom jag inte kunda träna på samma sätt längre, så fanns det bara en utväg. Sluta äta.
Eller ja, det var va jag trodde. Men jag som älskar mat, godis, kakor, glass, mat, mat och mat. Hur fan ska jag kunna sluta äta? Och innan jag visste ordet om de så låg jag över toaletten med fingrana i halsen.
Om ni förstår hur jag hyperandas nu och kallsvettas. För this is it. Ingen återvändo. Alltid folk som ska kolla så man inte går på toa. Nu kan jag göra vad jag vill. Det är verkligen illa idag. Jag äter så jääävla mkt, men efter nån minut går jag alltid på dass och spryr upp allt igen. Idag blöder jag tillochmed varje gång jag spyr. Ont i halsen och tungan har jag. Får ofta näsblod efter jag spytt. Antar att det inte är så konstigt. Har kräkt VARJE JÄVLA DAG sen den 15.e Maj förra året. Asså, jag äter tills jag spricker. Godis, mat, läsk...unnar mig så mkt jag kan innan det är dax för toan. Skulle jag absolut inte ha tillågng till toa så stannar jag på motorvägen och spyr, det är sant. Är det lust ute så kör jag inom närmsta bensinmack för att spy. Har även funnit gånger då jag har tagit en påse i bilen och spytt i den, och har alltid tvättservetter med mig. Jag är så jävla patetisk. Först nu har min älskade lillasyster börjat märka saker. Hon sa såhär för nån vecka sen. "Fan vad mkt du äter Jessica, hur fan kan du äta så jävla mkt utan att gå upp i vikt?? Har du bulimi eller" (det sista sa hon mest på skoj, samtidigt som hon nog hade det i tankarna på allvar längst inne). När vi va på ikea så åt jag massor. Mest kakor. Camilla tittade på Eldar och hon började prata allvar med mig, och frågade om jag hade bulimi. Jag tittade snett på henne o frågade om hon är dum i huvudet. Sen va jag ju tvungen att gå på toa..och camilla gav mig blickar och dryga kommentarer. Jag smög in på hadikapp och sköljde munnen med munvatten för jag atog att camilla skulle be mig blåsa på henne. När jag öppnade dörre sitter Camilla och Eldar presic utanför med värsta blickarna. Och C ber med blåsa på henne. Jag visste de. Men sen har hon inte nämt så mkt om de, men jag vet att hon innerst inne har koll på mig. Detta är jobbigt att prata om, men samtidigt känns det skönt. Om det finns andra där ute som vill dela med sig, och ge råd. För jag vill fan inte behhöva kräka livet ut. När jag började träna igen hårt, och åt rätt och nyttigt så fanns det ingen anledning för mig att kräka. Men det tog inte lång tid förrän jag va tillbax igen. Och nu sitter jag här, nykräkt, och berättar för er om min börda....min sjukdom. Som jag så jääävla mkt hatar. Hatar hatar hatar hatar!!!! Men det är fan inte lätt att komma ur de ska ni veta. Så fort man blir sugen på nåt, så känner man inte att "neeej det kan jag inte äta", uatn tvärtom. Ojja..det kan jag äta massor av, och det, och det och de..för jag blir ändå av med det direkt igen. Det är sjukt. För ca 6 år sedan va jag i en "lättare" version av denna sjukdom. Va inte lika stark och sträng. Men det förekom att jag spydde. Men denna gången är det så sjukt galet. Jag säger åt mig att INTE kräka efter ätit lite choklad. Det spelar faktiskt ingen roll och jag frossar, eller bara tar en bit. Spryr upp de i vilket fall som helst. Jag känner en konstigt känsla i mig att jag kommer bli fet som fan om jag inte spyr. Får ångest lixom. Och för att slippa dessa tankar är allt jag behöver är att spy lite, sen är jag glad igen.
Jag e alltid trött och har furktansvärd huvudvärk varje dag. INte så jävla konstigt. Det är sjukt ansträngande för kroppen att kräkas. Jag mår fan inte bra varken psykiskt eller fysiskt av detta jävla skitet. Det är därför jag nu har bestämt mig för att prata öppet om de. Ringde som sagt till en hjälplinje, och denna kvinnan sa till mig att första steget är bekännelse. Att berätta, och vågra prata öppet om de. Och nu har jag tagit det steget och är sjukt stolt över mig. Kommer inte dröja länge förrän min telefon kommer ringa känns det som. Och bara den känsla är hemsk. Men samtidigt skönt på nåt sätt.
Jag vet inte vad jag mer ska säga. Ni vet numenar att jag har denna sjukdom. Jag kommer prata öppet om de numera i min blogg. Ska inte gömma ngt eller tilägga ngt. Jag vill göra allt för att bli fri denna sjuka sak.
Men bloggen kommer såklart inte bara handla om sjukdomen, utan fortfarade om mitt liv som vanligt.
Länkar en sida här nedan för er som finner intresse om att läsa om sjukdomen.
Endast för nyfikenhet eller om ni själva har de eller tror att ngn annan i er närhet har de.
Där står allt!
http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=17093&PreView=
Hoppas ju innerst inne att detta är en ny dag på ett nytt liv.
Ska försöka klara av detta själv med hjälp av nära och kära, men vill inte blanda in psykologer och grejjer.
Ha det bra.
// Jessie
Det är jättestarkt av dig att ta steget att söka hjälp, att ringa hjälplinjen och att välja att berätta i bloggen. Jag hoppas att du kan få allt stöd du behöver av din familj, annars ska du inte tveka att söka professionell hjälp. Det är inget skamligt i det, de är experter på ditt problem och kan ge dig den hjälp och de strategier du behöver för att kunna ta dig ur det här.
Det var mycket berörande att läsa vad du skrivit idag, tack för att du delar med dig! Jag håller tummarna för att allt går bra för dig i kampen mot monsterna i hjärnan!
Måste säga att det var grymt modigt av dig och berätta! Bulimi är ingen picknick att ta sig ur.Jag vet inte hur man gör utan proffshjälp.Gissar att man ska lära sig att bryta vanan.Jag har brutit mina vanor som gjorde att jag gick upp i vikt..numer pekar vågen bara neråt. Du verkar ändå intresserad av vad du äter, så om du käkar nyttigt och tränar typ 3 ggr i veckan ( det gör jag) så håller du säkert din vikt. Nu skrapade jag naturligtvis bara på ytan..mycket känslor inblandade i själva kräkandet också...I know..jag har skärt mig i många år och det var inte lätt att sluta med! Det var tryggt.Men det låter inte bra med näsblodet och grejer! Försök bryta kräkvanan..och den dåliga maten vanan...
/C
Skulle bara säga att det går inte att fortsätta så hela livet. Hade en kompis som höll på så ett par år, jag pratade med henne om det eftersom jag märkte att hon inte mådde bra. Dröjde inte länge förräns hon insjuknade rejält o kunde inte ens ta sig ur sängen..hon var alltid askgrå i ansiktet o svimmade flera gånger. Det tar på alla dina inre organ, till slut orkar dem inte fungera. Tyvärr klarade inte hon sig ur sin sjukdom levande..så jag hoppas du söker hjälp o tar tag i det. Även min pojkvän led av detta för ett par år sedan..o han lider av det fortfarande..alla hans tänder e helt sönderfräta av magsyran som kommer upp...men ja än så länge verkar det inte synas på dig fysiskt, o absolut inte mentalt då du verkar ha mer energi o levnadsglädje än de flesta. Man brukar ju dock tappa allt detta av denna sjukdomen...
Även om jag inte har träffat dej så mkt på senaste tiden, har jag följt din blogg..och jag vet ju att du lidit av detta innan..när du fick ditt "träningsberoende" så misstänte jag att du inte mådde bra..som du skriver var det ju ett annat sätt att hålla din rädsla under kontroll, rädslan för att bli tjock.Sen har jag undrat hur du VERKLIGEN mått, men eftersom vi aldrig ses så är det ju svårt o veta på riktigt. Jag vill att du ska veta att jag är här. Du ÄR MODIG!!Älskar dej snäckan!/din Josse
Gumman gumman gumman.
Du vet att jag finns här för dej.
Du är så mycket bättre än denna
idiotiska sjukdom. Ja vet inte vad
jag ska säga, har ju själv haft en
period i tonåren såå jag vet vad det
är du kämpar mot. Kärleken hjälpte
mig ur skiten och jag tror att om du
bara hittar rätt kille och ger dej den
"credit" som du förtjänar så kommer den
lyckliga kille som till slut får dej oxå
se detta. Du är ju en underbart skön tjej
Jessica. Bullimi är inte nått som ska
definera dej som person. Du är bätrre än så!
Snart Turkiet din bajs. Älskar dej och finns
här om det är nått!
Puss Emma